viorebecka.blogg.se

Jag började redan förra hösten känna hur trött jag var. Hur energin gick på sparlåga konstant. Det var svårt att hitta kraft. 

Vaken tid blev meningslös. Det utvecklades till att jag på natten hörde röster som sa till mig vad jag skulle göra. Rösterna närmade sig även på dagarna sedan. Det handlade om att jag skulle dö. Att livet var slut. I skrivandets stund känner jag med så många andra som sagt till mig "du har ju barn och sambo, tänk på dem". Men det går inte. Inte i den bubblan jag befann mig. Det slår bara ut allt som finns runtomkring en. Det är bara jag och nuet som existerar. Rösterna, tankarna utvecklade ett skadebeteende. Jag har skrivit brev och gjort klart min begravning och känt mig alldeles klar på den här platsen. Mitt beteende har också gett konsekvenser som fick mig att känna mig totalt värdelös. Jag fick under sommaren bara träffat barnen 10 dagar totalt. Jag har inte jobbat på 8 månader. Med hjälp av gruppterapi, samtal och mediciner mår jag mycket bättre. Ibland kommer dagar som är extra tunga. För att undvika dessa dagar behövs sömn och mindre stress. Jag har tillsammans med en psykolog gått igenom stora delar av min barndom. Utifrån detta har jag fått diagnosen Borderline. Jag har fått verktyg för att hantera känslor och tankar som påverkar mig än idag. 

Nu går livet i rätt riktning och barnen är hos mig varannan onsdag till söndag. Jag njuter av varje sekund med dem. Jag känner sån tacksamhet över att dem finns. Tacksamhet för Tomas. För allt han gör för mig!