2014
Kategori: Allmänt
Man försöker titta tillbaka på året på allt som varit. Det är då man inser att ett år är väldigt långt men går väldigt fort!
För min och för vår del har 2014 varit ett väldigt händelserikt år. Ett år som absolut inte blev det jag önskade men däremot det jag drömt om. Mm det där med att 1+1=2 förstår ni nog att jag inte alltid får ihop.
Det har varit så tokigt många intryck i år. Och min hjärna tror jag gått på mer högvarv än vanligt!
En sammanfattning av hjärnans år:
1. Att vara bosatt i en ny stad.
2. Att sakna vänner och familj.
3. Förstå att ens drömman existerar.
4. Inse att jag ska ha barn med honom!
5. Att jag inte ska jobba på ett helt år.
6. Min kropp kommer totalt förändras!
7. Jag har köpt ett hus. På typ landet och måste ta bilen till Ica.
8. Att jag har 2 mil till shopping.
9. Att det inte är lätt att springa milen höggravid.
10. Att försöka undvika toalettbesök när ens bo och livskamrat är hemma. (Kan tala om att det går, men nu får räkna med magknip och 3 extra kg)
11. Livet förändras
12. Att inte bara förstå att man ska ha barn, utan även förstå att vi nu har barn.
13. Att jag är mamma.
14. Förstå att saker tar längre tid med barn.
15. Att det är svårt att springa milen efter 12 månaders uppehåll.
16. Förstå att någon är beroende av mig. Av mig??
17. Förstå Att man är älskad.
18. Förstå hur mycket man kan älska.
19. Hur det är att känna ro.
20. Hur man hanterar sorg och lycka i samma stund!
Det var 20 av de saker jag tror min hjärna arbetat mest med. Eller ja, den frågan som nog snurrat runt de senaste dagarna måste vara när cellerna i norr slår till och man tittar på fina Leon och bara inser att -herregud, jag har gjort honom. Han är inte från NK, ingen mellandagsrea, inte hittad på någon tv-spelmässa, ingen födelsedagspresent, ingen julkula som ska hängas i granen, ingen tekniksak med touch som kan swipe fram och tillbaka när man vill ha den... Utan han är något som jag och David gjort. Att inse att om inte jag eller vi hade funnits hade ju faktiskt inte han funnits. Då hade ju han, ja jag vet inte.... Simmat klart rakt ut i avloppen eller något. Nä men inte det heller kanske men typ något åt det hållet.
Det är då tanken om all utseendefixering och självkritik når en. Hur missnöjd jag ofta är med mig själv, hur otränad jag tycker att jag blivit, ångest över mina gravidkilon som är kvar, känslan för att misslyckas med mer kommer nära inpå mig. Aldrig att Leon ska ändra på sig eller kunna mer. Känslan är ju att vi har ju gjort honom till den han är och den han ska vara. Hade han inte varit ljus, lugn, sett ut som en pumpa... Hoppas denna lista blir lite längre om några år, bebisar är ju inte jätte aktiva.... Om inte han har varit han!
Det är då man försöker se till själv och tänka. Jag är ju jag! Samma måste ju gälla mig? Tanken når mig, men inte känslan.
Jag hoppas att Leon aldrig ska behöva känna så. För han är så fantastiskt bäst på att vara Leon.
Av allt som varit under det här året och som hänt så får nog 2014 ändå bli Leons år. Trots alla förändringar, insikter och upplevelser så är nog han den som gjort störst påverkan på mitt och vårt liv!
