23 och 24
Det var så blandande känslor att lämna. En känsla som ville lämna för att själv få sova en hel natt, utan barn som vaknar eller inte vill somna i tid. Men även en sorgsen känsla av att jag ska behöva längta, missa en julafton med dem, se glädjen hos dem
när tomten kliver in genom dörren.
Deras iver på julaftonsmorgon i väntan på all spänning som ligger framför. Deras otålighet att vänta på att någon säger varsågod till att gå all in på godisbordet till att de ska somna sent på kvällen, nöjda, belåtna och trötta.
Blir för en stund ledsen på mig själv att jag valt den här situationen. Att jag nästan valt bort den, och tänker för en sekund att inget är värt detta.
Till att i nästa stund bara gråta över hur hela kroppen, känslorna och tankarna är tudelade. Från att jag Vill ha allt de där, varje julafton, varje morgon, varje nattning..... till att plötsligt känna mig starkast på jorden. Så stark att jag gjort
något som ger mig styrka, ger mig energi, får mig att känna mig viktig, en känsla som får mig att känna att jag vill inget hellre än att vara precis där jag är just nu. Det är då jag är tillfreds med mig själv och det jag känner och längtar efter
och det som är mina behov. Och i det så är jag mamma på heltid, men träffar barnen på halvtid. Och det är svårt. Men jag tröstar mig själv och tänker på den tiden vi är tillsammans, hur den bara är för oss. Hur all träning, kompistid, övertid på jobbet,
andra möten stängs ute den veckan. Barnen och jag har total heltid på vår halvtid. Det är också glädje och betyder mycket.
En ganska så tyst och liten julafton hemma, blev det. Men ack så mysig och bra ändå!
Fyllde på min energi med en härlig promenad i sol och kyla efter att ha sovit till 12:30 idag.
